-

nu 1och1halvtår senare känner jag att jag kan ta upp det och börja prata om det.
för ett och ett halvt år sen, i början på april ungefär lite innan kanske började jag få ätstörningar.
men vart går gränsen mellan bantning och ätstörningar?
oj, vad jobbigt det där kändes att skriva. men så var det iaf. det höll på ganska länge utan att jag fatta det själv.
men några av mina kompisar, jag nämner inga namn började märka det så dom gick till skolsyster och bad henne att kolla mig lite oså. men istället då så hade det börja spridas ett rykte om att en tjej hade gått och sagt till alla att jag hade anorexia. och det var den dagen jag kom på mig själv. och jag blev så ledsen så en hel dag satt jag i skolan och grät. det fick även alla andra tjejer i klassen att börja gråta (jag tror att dom flesta kommer ihåg den dagen). jag skyllde allting på tjejen som hade sagt det här men egentligen nu så var det bra att dom hade bett skolsköterskan att kolla mig. men jag var så osmart så jag tog inte till mig det här utan jag fortsatte att inte äta. jag kommer faktiskt inte ihåg anledningen till varför jag slutade men det blev så. så i början av juni fick jag åka till ätstörningsenheten i adolfsberg och väga och mäta mig. och såklart prata om allting. jag har alltid haft svårt att uttrycka mina känslor i ord så istället för att prata satt jag i en timma varannan vecka där på enheten och grät.
nu när jag tänker efter kan jag bara fatta hur oroliga min familj måste ha vart. jag hatade det stället och jag fattade ju själv att om ja ville slippa att vara där var jag ju tvungen att gå upp i vikt, vilket jag absolut inte kunde. jag blev som blind för min egen kropp, jag tänkte bara hela tiden på hur andra var så mycket finare än mig och jag jämförde mig alltid med dom. till slut behövde jag inte vara där längre men fick göra samma kontroll i skolan istället. jag vet inte om mina klasskompisar som inte visste också fattade varför jag gick till skolsyster hela tiden.
man kan väl säga att jag blev "fri" från det här nån gång i julas kanske.
det är nu när man tänker efter hur jävla ovärt det är. som när man står i spegeln och tänker att allt är fel så tänker jag vill ja gå på enheten och hata allting eller vill ja kunna må bra och äta som är så gott?
svaret är ju självklart. för er som har ätstörningar och kanske ser det här, så måste jag bara säga att det är så jävla ovärt! ni får fråga mig nånting om ni vill men ja vill inte lägga upp bilder eller så , vissa har ja till och med raderat. så skippa att inte äta! för äta bör man annars dör man.

tack,
familj, vänner och andra som stod ut med mig och hjälpte mig.